När Medea får veta att hennes man Jason övergivit henne för en yngre kvinna dödar hon som hämnd deras två söner. Medea offrade allt för Jason, och smärtan i att då bli sviken är lätt att förstå. Hur Medea inför sig själv kan rättfärdiga att döda sina barn är däremot närmast omöjligt att greppa. Hon tvekar inför tanken att hon kommer att sakna barnen och tycks då för en stund mänsklig. Men eftersom den skada hon åsamkar Jason genom att göra honom barnlös är så mycket värre, genomför hon ändå dåden. Det är möjligt att vi behöver Medea som mytologisk gestalt – någon som gestaltar vidden av den hämndlystnad som är svekets konsekvens. Frågan är varför gudarna inte straffar henne. Kan hennes handlingar försvaras med kvinnans brist på makt i det patriarkala samhället? För när Medea avbildas med sina döda barn i famnen avbildas hon som gudalikt upphöjd, och solguden Helios ger henne en guldvagn dragen av drakar att fly med.

Konstnären Marina Abramović dödar inga barn när hennes älskare och samarbetspartner Ulay lämnar henne för en annan kvinna. De har inga barn, däremot flera gemensamma konstverk. Den skugga som tycks vila över Abramović liv, konstnärskap och framförallt relationen till Ulay har en ödesmättad kraft lik Medea-myten. I konstverket The Lovers (1989) vandrar Marina och Ulay från varsin ände av Kinesiska muren för att mötas på mitten. När de möts där beslutar de sig för att avsluta sin kärleksrelation. Trots valet att skiljas fortsatte de att gå den avslutande vägen tillsammans, som planerat. Ulay beskriver avslutningen som att det för Marina blev för svårt att fortsätta promenaden ensam, medan det för Ulay var konfliktfritt att slutföra promenaden trots att de inte längre var “the lovers”. Det tycks som att det sker ett maktskifte dem emellan här. Som kvinna blir hon förnekad men hennes konst vill han fortfarande vara en del av. När han plötsligt dök upp vid hennes performance A Minute of Silence / The Artist is Present (2010) tycktes hela konstvärlden hålla andan. Under detta performance sitter Marina Abramović tyst en minut framför varje person som placerar sig i stolen mitt emot henne. Ulay dyker utan förvarning upp i strömmen av anonyma besökare och sätter sig på stolen mitt emot henne och möter hennes blick, och sakta fylls hennes ögon av tårar. Återigen gör han sig delaktig i hennes verk utan att hon kan påverka det. När man söker information om verket är det just den minuten mellan Marina och Ulay som mycket av dokumentationen av verket kretsar runt.

Författaren August Strindberg kallades av sin samtid för kvinnohataren. Om det var så talar det för att även han fått sitt hjärta krossat. Han sägs ha dragits till starka kvinnor som kan ha sett en karriärmässig fördel i valet av Strindberg som partner. Det sägs också att han hämtade mycket från sitt eget liv i sina böcker. En av hans dikter, Villemo, skriven till Harriet Bosse, dyker ofta upp i mina tankar. Den tycks varken hämndlysten eller hatisk utan andas snarare av besvikelse och underkastelse.

Villemo, Villemo,
vi gick du, gick du?
Min vilja, min tro
den fick du, fick du.

Hillevi, Hillevi,
din tro har du åter;
jag kan icke si
att du gråter, gråter.

Villemo, Villemo,
vad hör jag, hör jag?
En ann med dig bo?
Då dör jag, dör jag.

Relationen mellan Harriet Bosse och August Strindberg beskrivs av Strindbergkännare som att han hade svårt att släppa taget. Trots att Bosse drog sig undan slutade han inte hoppas förrän hon flyttade ihop med en annan man. Kanske hade Strindberg haft nytta av att läsa författaren Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande. Den berättar om Ester, som trots frustration och bakslag fortsätter hoppas att den otillgänglige Hugo till slut ska älska henne tillbaka. Ester ägnar år åt att nagelfara varje liten signal som kan ge henne hopp – fram till dess att allt rasar.

Vad gåtans lösning är kan vi bara spekulera om. Kanske handlar det att älska sig själv mer. Sorgen har sin tid, men så länge hjärtat kan slå kan andra saker hända. Och vem har sagt att just du kom till världen för att få lycka och solsken på färden?* 

Maria Johansson

*Från Så länge skutan kan gå av Evert Taube