Tidigt en sommarmorgon stiger Fönsterputsaren upp. Han drar på sig turkosa mjukisbyxor och en blåvitrandig T-shirt, urtvättad och sliten, men ren. Sedan går han ut i köket. Skarpt solljus skär i ögonen, förstärker huvudvärk och illamående. Ändå lyckas han få ner ett par klunkar kylskåpskall kefir. Han fyller kitteln med vatten och tänder gasspisen. Städar undan en tom vinflaska och några ölburkar, diskar tallrikar, glas och muggar. Sköljer ansiktet och skägget över diskhon, fuktar hals och nacke, kammar sitt långa men glesnande hår. Vattnet kokar, han brygger te och packar ner termosen i den stora fönsterputsarväskan med alla arbetsredskap.
Alla väggar i hans lilla trerummare är belamrade med tavlor, bilder och ting som står på specialtillverkade små trähyllor. Det är som i en gammal film av Švankmajer. Djurkranier, dockor och nallar. Snäckor, saxar, änglar och djävlar. Clowner, fiskar och besynnerliga maskiner. Bilder på blomsterängar och människoskelett och Chaplin och Hendrix och Rahsaan Roland Kirk med basker, solglasögon och munnen full av saxofoner. Och så gratisvykortet där det står: ”Hur skulle världen se ut om folk verkligen visste hur det ser ut här i världen?”
Vid spegeln i hallen hänger en stor solros i plast. Han plockar fram tre sedlar ur fickan och fäster dem med klädnypor i solrosens stjälk. Med en fjärde klädnypa fäster han en lapp. På den har han ritat en sol och fyra glada barnansikten, skrivit FRUKOST, och så en pil som pekar upp, mot sedlarna.
Ett par minuter efter sju lämnar han lägenheten. Han går ner för dammiga, torra och knirrande trätrappor. Lommar iväg mot tunnelbanan, med låg tyngdpunkt, jämn och tung andning. Vag blick. Vänd mot dagens slentrianrörelser, dess skitiga fönsterrutor och hinkar fulla med skummande vatten. Blöta trasor och skrapor och svett och brännande sol. Törst och giktvärkande händer och fötter. Trötthet och törst. Och så sedlar i handen, i fickan. Och mer törst.
Morgonen är som morgnar kan vara när arbetet väntar. Men han är åtminstone sin egen chef och det finns något lätt och friskt i luften, ett utvilat lugn.

Ett par timmar efter att han har gått vaknar barnen. Först Lillkillen, sedan Lilltjejen. De stora sover länge. Stortjejen vaknar till och somnar om. Storkillen har en kudde över ansiktet.
Lillkillen går ut i köket, tar fram margarin och Nutella, hittar inget bröd, ingen mjölk, ingen fruktyoghurt. Kefir vill han inte ha. Tar en tesked och äter Nutellan ur burken. Vågar inte ta allt.
Går förbi solrosen i hallen. Ser sedlarna.
”Kan du gå och köpa mjölk?” säger han till Lilltjejen.
”Jag kan väl inte gå själv. Nån måste följa med.”
Han lutar sig över Stortjejen, viskar i hennes öra.
”Kan du köpa frukost? Det finns pengar.”
Hon grymtar något till svar, säger sedan:
”Fråga Storkillen.”
Lilltjejen lutar sig över honom. Lyfter försiktigt på kudden som täcker hans ögon, viskar:
”Kan du köpa frukost? Det finns pengar.”
”Sen”, får han fram. ”Snart.”
”När?” frågar hon.
”Jamen snart. Okej? Var inte störig.”
Lillbarnen suckar och himlar med ögonen och räcker ut tungan åt sina äldre syskon och sätter sig sedan ner framför tevens grälla och gälla barnprogram.
Efter en stund rycker Stortjejen till.
”För helvete.”
Även hon lägger kudden över ena örat och ögonen. Men det går inte att undkomma morgonen, dagen.
”Kan ni sänka ljudet? Vad är det för skit ni glor på?”
Lillkillen ser förnärmad ut och smackar med tungan men gör som hon säger.
Efter ett tag tröttnar Lilltjejen, säger:
”Men då går jag själv och köper bröd. Jag orkar inte vänta på er längre. Såna svin ni är. Och jag är hungrig.”
Stortjejen jämrar sig.
”Ja ja ja.”
Sätter sig upp i sängen.
”Ta det lugnt. Jag går. Vi går tillsammans.”
De plockar sedlarna från solrosen, går ner för torra trätrappor, ut på gatan som nu ångar av sommarvärme. Det luktar matos, kaffe, rök och rengöringsmedel. Men också sopor, lite kiss och utspillt vin. I affären köper de sesambröd, mjölk, vattenmelon och yoghurt. Släntrar sakta över det lilla torget. Det hörs skratt och musik och någon piskar en matta och någon bråkar och barnen tar trapporna upp igen, knirrande, knarrande.

När Fönsterputsaren kommer hem många timmar senare har det inte hänt mycket i lägenheten. Storkillen har motvilligt vaknat till slut, gått ut i köket i kalsongerna, bryggt starkt kaffe direkt i muggen, satt sig vid fönstret, tänt en cigarett.
”Måste du röka hela tiden?” har Stortjejen sagt.
”Måste inte, men jag vill”, har han svarat och fått en grimas tillbaka.
Alla har gått på toa, någon har glömt att spola, ingen har velat erkänna. De har bråkat om vem det var.
De har ätit, slöat. Lillbarnen framför teven, Stortjejen har tecknat i sitt ritblock, Storkillen har lyssnat på musik i hörlurar.
”Herregud” säger Fönsterputsaren, ”ligger ni fortfarande här?”
Han dumpar fönsterputsarväskan i hallen och sätter sig vid bordet. Svettiga hårtester i pannan och rödsvullna händer. Ådror och ärr på underarmarna.
”Och ni två har inte ens klätt på er? Har ni ätit?”  
”Vadå. Vi har sommarlov”, säger Lilltjejen.
”Jo, vi åt”, säger Stortjejen. ”Tack för pengarna.”
”Ni har sommarlov, ja, det är just det jag menar. Varför går ni inte ut? Ni slipper ju jobba än så länge. Hela världen finns där ute. Alla upplevelser och allt vackert. Men ni sitter hellre här och glor på nån dumhet på teve. Ni kan välja att göra vad som helst, men ni väljer att göra ingenting.”
”Det är teve. Det är inte ingenting”, säger Lillkillen.
”Inget konstigt att ni är dumma sen.”
Han tar fram en ölburk ur väskan, det låter klicketipys när han öppnar den.
”Fattar inte hur jag kunde misslyckas så med att uppfostra er. Jag hade faktiskt ambitioner. Svårt att tro idag kanske."
Sedan tar han ett par djupa klunkar.
”Jag vill ha glass”, säger Lillkillen.
”Jag också”, säger Lilltjejen.
”Jag vill, jag vill. Det är det enda ni kan. Vilja och kräva och gnälla. Varför går ni inte ut och skaffar pengar till glass själva? Vet ni hur gammal jag var när jag började arbeta?”
”Du har ju pengar.”
”Hey. Var inte fräck, grabben. Du borde få en lusing, som du snackar.”
”Det borde jag inte. Jag borde få glass som jag snackar. Du har väl pengar?
Du har ju jobbat hela dagen sa du.”
”Håll käften Lillis”, säger Stortjejen som nu sitter och ritar blommor och dödskallar på sin arm med en tuschpenna. Vattenliljor, stjärnor och gapande kranier.
Lillkillen flinar, med Nutella långt upp på kinderna.
Fönsterputsaren försöker dölja ett skevt leende.
”Jesus Maria”, suckar han, tar ett par klunkar till och rapar lätt.
”’Du har pengar’. Ni har verkligen ingen aning. På riktigt: Vad ska det bli av er?”
Han ser på Storkillen som fortfarande har hörlurar på sig, sitter och rullar en cigarrett och läser i en musiktidskrift.
”Kolla han. Helt frånvarande. Vad ska det bli av världen? Med såna som er? Jag fattar inte var ni har fått allt ifrån. Måste vara era mammor. De skulle också ha och ha och ha. Jag gör vad jag kan i alla fall.”
Storkillen märker att de pratar om honom, tar av sig hörlurarna.
”Vadå?”
”Ja. Vadå?”
”Va?”
”Glass, säger de?”
”Glass? Jag har inte sagt något om glass.”
”Nej, du nöjer dig med tobak, eller hur? Ja, det är åtminstone inte hasch.”
Han syftar på den andra storkillen, som är ute på gatorna någonstans, förlorad sedan länge, så som bara barn kan förlora sig i haschdimmor.
Han tömmer burken och öppnar en till.
”Kan du rulla en till mig”, säger han överdrivet bedjande till Storkillen som nickar och plockar fram tobakspaketet.
”Okej, barn”, säger han så, ”jag ska fixa glass. Men då får ni också hjälpa till”.

Så blir det. Alla är med. De hämtar råttfångarväskan. Fyller den med plastråttor och hattar och flöjter. Sopranino, sopran, alt och tenor. Tvärflöjten i sitt fodral. Basflöjten är för klumpig, den får stanna hemma. Medan barnen rumlar runt bland attiraljerna och klär sig går Fönsterputsaren ut i köket, sköljer ansiktet och skägget över diskhon, fuktar hals och nacke. Frustar i vattnet för att få ny energi.
Sedan byter han om, får på sig gycklarbyxor och en brokig väst i mångskiftande färger. Sticker ner piccolaflöjten i västfickan och gastar:
”Här har ni, barn! En šašek på jakt efter glass. Behold the fool, the bufoon, the jester! Jag är the pied piper och vi är a motley crew! Till cyklarna!”
Och de snubblar ut i trapphuset allihop och trillar ner för de dammiga, torra och knirrande trätrapporna, som en enda månghövdad varelse.
”Är ni hungriga så köper vi nåt litet på vägen, öl till mig och multivitamin till er. Ni behöver fortfarande näring medan ni växer så att ni blir kloka och starka. För min del är det för sent.”
Han skrattar som om han vore galen på riktigt.
De sätter sig och äter på några bänkar intill torget. Lillkillen står på huvudet, Lilltjejen flätar Råttfångarens hår, Storkillen trummar energiskt på sina knän och Stortjejen dansar omkring löjligt uppsluppet. Sedan cyklar de ner till hamnen och turiststråken. Tre cyklar och en cykelkärra, i vilken lillbarnen delar plats med instrument och rekvisita.
När de kommit fram hjälps de åt att placera ut råttorna, ett slingrande led från en avloppsbrunn till Råttfångaren. När allt är klart, när han inspekterat scenografin och godkänt det hela, börjar han spela. Barnen sätter sig i bakgrunden, utmed en husvägg, och ser på. Han spelar sin version av renässansmusik. Sin Bourée av Bach. Sin tolkning av Die Kunst der Fuge. Med två flöjter i munnen. En sopran och en alt. Sedan en flöjt till och till sist en fjärde. Hela käften är full av ihåliga trästavar och ögonen rullar runt i huvudet. Det ser inte klokt ut, men låter inte så illa, och det märker folk snart.
Turisterna, borgarna, folket med fickorna fulla av mynt och sedlar, de kan inte låta bli att stanna till och titta och lyssna. Oja sig och skratta och fotografera.
När det samlats en större skara åhörare skickar Stortjejen fram Lillkillen och Lilltjejen med varsin hatt i handen.
Mynten klirrar, en och annan sedel prasslar.
Sedan rökpaus, ölpaus. Kisspaus bakom hörnet, alla hjälps åt att hålla utkik. Sedan fortsätter det, alltmer tilltrasslat.
Lillkillen tröttnar, springer omkring och ritar tags på väggarna. FTP. ACAB. 1312. Anarkist-A. Lilltjejen och stortjejen försvinner en stund, kommer tillbaka med persikosnaps som de snattat i turistshoppen.
Paus igen. Råttfångaren samlar barnen, börjar orera.
”Vet ni vad en fuga är? Vet ni vad polyfoni är? Polyrytmik?”
Inget svar.
”Vet ni vad konst är?”
Inget svar.
”Det är verklig rikedom, motsatsen till lönearbete. Motsatsen till stridsvagnar och minor och missiler. Till ockupationsmaktens soldater. Motsatsen till poliserna och politiken, som ju bara är det militärindustriella komplexets avdelning för underhållning. Det är skönhet och kärlek och fred. Ett sätt att vara utanför världen fast man är i världen. Det är sprickan. Ni fattar inte detta. Eller gör ni?”
Inget svar.
Han plockar fram en fickplunta ur den brokiga västen och halsar ett par klunkar.
”Förstår ni? Det handlar om mänsklighet. Vi är alla bröder och systrar, l’art pour l’art-syskon, sköna som entartete kunst, sanna som näktergalen, degenererade som rosen. Fattar ni verkligen? Utan sprickan i hjärnan går det inte att leva.”
Han länsar hattarna.
”Äh, ni fattar inte. Jag babblar för döva öron. Gå och köp tre öl till. Resten har ni till er glass.”
De går mot kiosken. Fyra barn, i mitten Lillkillen på Storkillens axlar, Lilltjejen på ena sidan, Stortjejen på andra.
Råttfångaren spelar, dricker, står på ett ben, tjuter, någonting i hans väsen sprattlar som om alla deras liv hängde på det.
När de kommer tillbaka pågår det fortfarande, men nu utan publik.
Det är bara Råttfångaren där, ensam med sina råttor och sin konst.
”Shit”, säger Stortjejen. ”Han ska jobba i morgon va? Vi borde dra hem snart.”
Storkillen fnyser.
”Han kommer inte kunna jobba i morgon ändå.”
”Varför kan han inte jobba?” frågar Lillkillen.
”Jag vet varför”, säger Lilltjejen. ”För när man druckit mycket öl så blir man trött nästa dag.”
”Tänk inte på det, knattar”, säger Stortjejen. ”Det löser sig. Natten är lång.”

Det är mörkt, det är dags. På något sätt lyckas de samla in alla råttor, på något sätt får de upp Råttfångaren på cykeln. De små ner i cykelkärran. De stora bakom och framför. De håller koll.
Vägen hem känns betydligt längre än vägen dit.
Råttfångaren konstrar. Sjunger, predikar, svär, svajar och faller.
Barnen lyssnar med ett öra, ser med ett öga. De är i världen men också utanför den. En månghövdad varelse, på väg hem, mot nattens vila, mot morgonen och dagen och resten av livet.