– Utställningen handlar om beröring och om att läsa sinnet genom beröring. Den handlar också om relationen mellan den som vidrör och den som blir vidrörd – att man inte kan röra någon utan att samtidigt själv bli vidrörd. I många år har jag målat membran i olika former. I den här utställningen är membranen syntetiska och fungerar som en intensifierad hud. Tanken är att de tunna, lösa lagren mellan mottagaren och sändaren kan förstärka upplevelsen, kommunikationen och känslorna. Händer i handskar återkommer jag ofta till eftersom händerna är en sådan uttrycksfull del av kroppen. De artikulerar känslor nästan ännu tydligare än ansiktsuttryck. Handskarna har direktkontakt med huden, de rör vid det som bäraren rör vid och framhäver både gester och handlingar.

Medan hon pratar testar hon placeringen för ett av de mindre verken mot den vägg som hon precis har målat klart. Dubbeltydiga men distinkta titlar på andra verk, som Casa Sui och Decoy, blir ledtrådar in i målningarna och förstärker känslan av att befinna sig i en parallell, suggestiv drömvärld samregisserad av Sofia Coppola och David Lynch. Är Camners motivvärld en spegling av hennes inre universum? I så fall har det formen av en hyperfeminin, mjuk surrealism, där balansgången mellan det figurativa och det abstrakta ibland gör det omöjligt att veta om ett visst motiv är en detalj från en silkesdräkt, en kondom eller kanske en maräng.

Eller är kanske motiven, som i flera fall har en sexuell underton, en esoterisk rebus som kommunicerar direkt med betraktarens undermedvetna? Allt är höljt i dunkel och det är som sagt lite som att befinna sig i ett drömtillstånd. Men till skillnad från drömmen är ingenting i det Camnerska universumet slumpartat. Det är påfallande i valet av placeringen av verk, där till exempel Sibyl, som refererar till den grekiska mytologins kvinnliga profeter “Sibyls”, hänger på första våningen bredvid den lilla rosa målningen Shut Up. Uppmaningen till tystnad står i kontrast till Sibyls profetiska röst, och de två målningarna blir som ett samspel mellan insikt och förnekelse. 

Här finns satir och humor, kritik av samtiden och historien, frågor om identitet och makt. Det är träffande, smart, ibland vackert och befriade roligt.

Vad är det du tycker så mycket om med måleriet?

– Att bli förförd av en målning är det starkaste som finns. Jag tror att måleriets eller bildens tjuskraft beror på att det språket är så naturligt universellt, och att det har funnits med i vår utveckling åtminstone de senaste 40 000 åren. Det sitter i ryggmärgen på oss alla. Att lyckas med en målning är som att lösa en ekvation som beskriver någon grundläggande matematisk sanning. Känslan är djupt meningsfull och jag blir helt euforisk av lycka de få gånger det händer.

Loyals Amy Giunta har anslutit sig till oss i galleriet och inflikar att hon är fascinerad av sättet som Anna arbetar på: hur hon skapar och bearbetar bilden i sitt sinne i flera månader innan hon närmar sig själva utförandet.

– Eftersom hon använder "alla prima"-metoden för oljemålning, som betyder att våt färg möter våt färg, finns det en känsla av brådska, av tid. Hon måste gå in i ett slags trance-liknande tillstånd när hon börjar för att få målningen att bli som hon vill. Hon är mycket engagerad och hängiven i det hon gör, och arbetar i dessa långa sessioner, som är tätt sammanpressade eftersom målningen måste bli klar innan de första lagren har torkat. Hon har en stark inre uppfattning om vad hon vill uppnå och sedan kämpar hon mot elementen för att skapa det. Vi är de lyckliga mottagarna av hennes talang och otroliga sinne som kan fortsätta att ”arbeta på” ett verk, återvända till det och ha det fotografiskt bevarat där inne. Jag önskar att jag själv kunde leva den verkligheten för en dag.

Giunta berättar att det känns som ett naturligt steg både dem och för Camner att de nu äntligen arbetar tillsammans.

– Vi har känt till och beundrat Annas verk ända sedan vi först såg dem, 2005. Vid den tiden, när vi startade galleriet på Torsgatan, ställde hon ut med Natalia Goldin i hennes lokal på Kungsholmen. Sedan dess har vi följt hennes arbete och jag är så glad att vi äntligen jobbar ihop. Jag tror att vi båda är perfektionister, så det är fint att mötas i den gemensamma platsen av positiv besatthet.

Anna nickar och fyller i:

– Jag har alltid gillat vad Amy och Martin gör och följt deras resa sedan vi var unga. Att vi nu arbetar tillsammans är lite som att bli ihop med någon man gått och kollat in i smyg sedan man var ung, jag får nypa mig i armen. 

Vi betraktar målningarna och jag frågar Camner om det är några specifika färger som är avgörande för att få fram hennes karaktäristiska uttryck.

– Jag jobbar med oljefärg i alla olika märken, men jag tycker nog att det allra viktigaste är penslarna. Jag använder extremt många olika penslar, de är nästan viktigare än färgen. Man kan trolla så himla mycket bara genom hur man använder färgerna med varandra, men penslarna måste vara av exceptionell kvalitet.

Finns det något utöver måleriet som du är sugen på att utforska?

– Nej, jag är ointresserad av allt som inte är måleri. Men om jag hade varit det minsta musikalisk hade jag velat göra musik. I en hel del konst kan jag sakna den omedelbara känslomässiga och fysiska respons som musik framkallar. När fokus till exempel ligger enbart på politiska trender kan viss konst nästan kännas som ett slags förnedringsritual mot publiken snarare än komplex och mångbottnad njutning. 

På tal om musik ligger du även bakom Art Notes nya spellista. Vad kan lyssnarna förvänta sig?

– Den innehåller en hel del sådant som jag har lyssnat till när jag har målat till utställningen: Frida Kahlo, Art Rules, Ukrainsk 60-talsjazz och mycket annat!

Lyssna till spellistan ovan eller här.

Malin Ebbing