I Johan Thurfjells tappning förses demenssjukdomens utdragna och skoningslösa förintelse med en symbolisk aura hämtad från spiritismen, teaterillusionen och den japanska folktron. Han tvekar inte att använda ganska enkla mekaniska trick av det slag som det förrförra seklets skrupelfria spiritister använde för att övertyga sin publik om att de verkligen hade kontakt med andevärlden. Ett par skor som sticker fram under ett draperi rör sig plötsligt, en samling gravlyktor tänds och släcks och ekollon hoppar på något oförklarligt sätt ur en plåthink. Subtila små målningar i torrpastell av stigande rökslingor möter blicken här och var. Glömskan har givits form och naglats fast på utställningslokalens väggar.

Ett tematiskt objekt som återkommer i utställningen – liksom i flera av Thurfjells tidigare verk – är ridån, en fysisk markör som skiljer verklighet från fantasi och det kända från det okända. För det mesta är Thurfjells ridåer skymningsblå, just den färg som i japansk folktro karaktäriserar timmen efter solnedgången när gränsen mellan människornas värld och andevärlden är så tunn att man kan röra sig fritt mellan dem. I en stor videoanimation tas vi med på en tyst resa genom ett ödsligt landskap som övergivits av människorna. Filmen projiceras genom en uppspänd linneduk som får spela rollen av portal mellan de två världarna.

Kanske är Johan Thurfjells utställning ytterst en del av ett sorgearbete, och i så fall har det pågått under mycket lång tid. Men sorgen det handlar om är inte av det slag som omsluter minnet av en enskild människa. Det är mer fråga om att vårda sorgen för att inse livets skörhet och skönhet. Och varsammare låter det sig inte göras än i den blå timmen.

Anders Olofsson