Kan design även vara konst? Art Notes möter det svenska möbelföretaget Källemo, som präglats av konstnärlig frihet sedan starten 1973.

En välfylld bokhylla tar fokus i zoom-samtalet med Karin Lundh, vd och andra generationens ägare av möbelföretaget Källemo. Hon befinner sig på huvudkontoret, eller den ”kontorsutställning” i Värnamo, Småland, som ritades av John Kandell 1991, som en tillbyggnad till den ursprungliga industribyggnaden. Det var hennes pappa, Sven Lundh, som tog över Källemo 1973 och formade starka band med formgivare som just Kandell, men också med Jonas Bohlin, Mats Theselius och Anna Kraitz. Bokhyllan, eller rättare sagt innehållet, representerar mycket av grundfilosofin. Sedan start byggde Sven Lundh företaget på kunskap och långsiktighet.

– Vi bläddrar mycket bland böckerna i vårt bibliotek som rör allt från konst och form till arkitektur. Det är alltid något man intresserar sig för och behöver slå upp, säger Karin Lundh, och lägger till att referenser inom konst och arkitektur bör vara självklara för alla formgivare.

– Det kan vara historielöst i dag. Både viljan att tala om referenser och kunskapen om att det finns referenser saknas ofta, säger hon.

Själva drar de sig till formgivare som också har ett starkt konstnärligt driv. Ofta får de skapa möbler utan brief men i nära samarbete med Källemo.

– Det som är viktigt med konsten är att den är fri. Det är en inspiration, och konst är erfarenhet, tänker jag. På något sätt handlar det om att vi har ett starkt förtroende för våra formgivare, vi måste våga lita på dem och inte peta i processerna. Där tror jag att vår erfarenhet och vårt umgänge med konsten har betydelse. Att bli berörd och att känna igen det där som är äkta kräver mycket kunskap.

Hur visar sig det i era möbler?

– Personligheterna känns väldigt väl i modellen. Anna Kraitz med sin surrealism, som hennes klädhängare Babe, till exempel. Hon har det där drömska. Eller Mats, som kan ringa till och säga: ”Nu har jag ett case.” Det kan vara allt från trumset till köksprylar som han fördjupar sig i. Ur dess konstruktion kommer fåtöljen Star. Mats är stark och självständig, hans referenser är tydliga. Det är en tillgång, inte en negation med referenser. Det gemensamma är väl också att dessa formgivare kan möbler – dess uppbyggnad och konstruktion. Mats har sina utgångspunkter, som Dieter Rams eller Sigurd Lewerentz, National Geographic eller franska broderier. Och Anna har det nära, familjen, dess behov och drömmar. Så blir det poesi. John Kandell var en balanskonstnär, han var funktionalist, men han var också alltid sig själv, vilket gör att han inte kunde ta i något utan att han förlänade något av sig själv i möbeln. Se även på Jonas Bohlins betongstol Concrete som Sven hittade på Bohlins examensutställning på Konstfack 1981. Det var ingen som förstod den då. Sven fattade den, inte som en provokation, utan som en absolut övertygelse. Den har tvetydigheten i sig, och den är inte gjord för att sitta i när man tittar på Sagan om ringen-trilogin eller vad det nu kan vara. Den har ett annat syfte. Det handlar om immateriella värden.