Hon var en person som hade fått lära sig att aldrig drömma om något hon inte visste om hon kunde få och hon önskade sig normalt sett aldrig någonting utöver det hon hade. Men under de dagar som gått sedan hon fått veta att han skulle komma hit hade det förändrats. Hon hade sett hans namn på ämnesraden i mailet och ordet ateljébesök som bara en samling obegripliga tecken ställda intill varandra. Och fast hon inte velat det hade hon börjat fantisera om saker. Det var ingenting särskilt egentligen utan sådant som var helt vanligt för de flesta:
En resa

ett gymkort

en bättre lägenhet
och nu lät hon sig återigen försvinna bort i tankarna på det, kanske som ett sätt att distrahera sig medan hon väntade på att få veta vad han tyckte och vad som nu skulle hända. Han hade gått fram till den första målningen i serien först och därefter tittat på dem allihop i tur och ordning, och nu hade han under en lång stund stått tyst med outgrundlig min framför den sista. Den var inte färdig men hon hade tyckt att den ändå gick att visa, och hon undrade om det kanske varit ett misstag. Det hade inte gått mer än högst en och en halv minut, men det kändes som outhärdligt länge. Det kändes som tortyr, tänkte hon. En sorts tortyr i alla fall.
Men just då sade han något.
Han sade: ”Lite awkward är det ju.”
Hon visste inte vad hon skulle svara. Vad menade han? Tyckte han att motivet var obehagligt, att den smått gerontofila spänningen i det var för mycket kanske, den nakna, bleka manskroppen och hur den gav intryck av att vara så bräcklig och samtidigt, ja… viril, så som åldrade mäns kroppar faktiskt kunde se sköra och starka ut på samma gång. Eller kunde han mena att det kändes pinsamt att stå där bredvid henne och beskåda den?
Han såg blygt och liksom pojkaktigt på henne.
”Det går inte att komma ifrån”, fortsatte han. ”Hur många gånger jag än gjort det, så går det inte att komma ifrån att det är lite awkward.”
Hon insåg att det inte var målningen han talade om utan hela situationen. Det hade hon inte väntat sig. Hon hade trott att han skulle kliva in här med en fullkomlig självklarhet och auktoritet. Men det var klart att han sade så, tänkte hon, det var klart att han fattade vad han skulle säga för att få det att framstå som att de två var på samma nivå – eller som att han ville vara på samma nivå som hon, hävda inför henne att den enda nivå som betydde något var den där ett samförstånd om det obekväma i en sådan här situation kunde uppstå.

Och samtidigt som hon tyckte sig genomskåda honom på det sättet greps hon av sympati för honom. Detta var kanske inte helt lätt för honom heller, tänkte hon, det var kanske trots allt inte så lätt att vara han? En så underlig och på samma gång välbekant känsla, att tycka synd om en man med makt. Det var en klyschig figur, men den var inte desto mindre sann. Om det var något han hade så var det makt – makten att få allt att förändras för en sådan som hon – och som för att lindra hans obehag, verkligt eller ej, tog hon ett steg närmare honom och log ett falskt och lögnaktigt leende menat att försäkra att han inte behövde känna sig obekväm för hennes skull, att hon inte hade några problem med att släppa in honom här och stå så här och vänta på hans dom. Hans kejserliga gest med tummen upp eller ner.
”Det är ju ett mänskligt möte, va”, sade han och såg på henne, och hon fick känslan av att han ville säga att allt slags uppträdande från hennes sida skulle vara okej – de var ju bara människor! Men hon kände sig inte särskilt mänsklig, hon kände sig som en hund som någon hade börjat dingla ett saftigt köttben framför. Det var så svårt att bete sig normalt med honom här och det var svårt att komma på något att säga om måleriet, om det nu behövdes. Hon drog sig till minnes en lista med tips för ett lyckat ateljébesök som hon sett på artforum.com en gång. Det viktigaste var enligt artikeln att inte ta någonting personligt, att förstå att de som kom var mycket upptagna personer och att det gällde att inte visa eller prata för mycket. Så det var ju bra, eftersom hon hittills inte sagt någonting alls.
Hon hade aldrig varit ensam med honom förut, bara hälsat på honom på fester och vernissager under de senaste åren och förstås hört folk tala om honom sedan betydligt längre tillbaka, oftast med en blandning av avsmak och avund eller något litet löje. Å ena sidan avgudade alla en konstmecenat eftersom det var så ont om konstmecenater, å andra sidan fanns det en allmän uppfattning om att riktigt rika människor var lite pinsamma, lite mindre vetande. Det var priset de fick betala, att andra såg ner på dem så. Att ha en förmögenhet var som att ha ett handikapp på grund av vilket de alltid måste prestera lite bättre än alla andra. Eller var de verkligen lite sämre än alla andra, var det något i deras bekvämligheter och okunskap om världens villkor som gjorde dem ur stånd att se konsten för vad den var?

Hon undrade varför han kommit egentligen. När hon ställt frågan till sin gallerist Jeff hade han sagt att det var precis vad man kunde förvänta sig, att hon bara var i det skedet av sin karriär nu: Allt hon haft på galleriets vinterutställning hade blivit sålt, han hade tagit med två av hennes små målningar till Basel och sålt dem också, Nationalmuseum hade lånat in en av de stora när de för en gångs skull producerat en utställning som inte bara byggde på verk ur samlingen, och en känd filosofiprofessor hade skrivit ett förord till den lilla bok med hennes bilder som Art & Theory givit ut. Och så var det ju det att hon bytt namn, eller snarare lagt till ett extra namn, ett som ingen förstod om det var ett för- eller efternamn, men som var lite mer speciellt och lättare för folk att lägga på minnet.
Allt detta var omständigheter som pekat i riktning mot ett besök av honom, och det slags avgörande som hans intresse kunde innebära, och nu var han här. Han var här, hon försökte verka obrydd av hans närvaro fast hon visste att ingen skulle kunna vara det, han såg alltjämt på den sista, ofärdiga målningen och hans ansikte avslöjade alltjämt ingenting om vad han ansåg om den. Om henne. Han var inte den som upptäckte konstnärer på egen hand, han valde ut sina skyddslingar bland dem som konstvärlden redan visat ett visst intresse för. Det tydde på en aktsamhet med andras pengar och renommé men kanske också på brist på egen smak. Den oproportionerligt stora andelen miljardärer i den svenska befolkningen hade sagts vara tecken på att något inte var bra i ekonomin, men det fanns en liten chans att det kunde vara bra för någon som hon – om dessa miljardärer fick upp ögonen för potentialen i ett konstköp – och det var där han kom in.
Hon kände hur hon blev än mer otålig, men när hon nu betraktade honom medan han betraktade oljefärgen på duken, slogs hon av något hon aldrig tänkt på förut, som hon förstod var avgörande, helt centralt. Det var en så plötslig och på samma gång självklar insikt, hon begrundade den och kände ett styng av självförakt över hur hon inte tidigare sett att det var så det var, och hon undrade om det fanns också andra självklara realiteter som hon var omedveten om.

Han tog sin blick från duken och såg upp mot de stora takfönstren, på fågelskiten mot glaset och ränderna av regn som fallit, och sedan mot andra sidan rummet, tvättstället och mikron och hur ljuset föll över det stora ritbordet med Nils skisser på sydsamiska hologram som låg där och väntade på att han skulle komma tillbaka. Hon visste inte hur lång tid ett ateljébesök brukade ta, men hon hade bett honom att hålla sig borta i två timmar för säkerhets skull och på listan som trots att hon inte ville det fortsatte att ta form i hennes tankar lade hon till:
En egen ateljé
Det var förstås inte sant att hon aldrig förut hade velat ha något. Det hade hänt att hon tänkt på saker. När hon cyklade hit om morgnarna brukade hon tänka på priser, hon brukade tänka på priset från Konstakademien som hon en gång hört sägas att hon var påtänkt för, på Konstnärsnämndens stora stipendium, på andrahandspriserna för målningar av den konstnär som var landets dyraste och vars utställning hon just sett, men också på matpriserna som bara steg och steg och på hur oron över sådant var priset hon fick betala för att göra det hon ville. Men hur gärna ville hon det?
Konstnärer hörde till de människor som omtalades som medelklass för att de befann sig i den så kallade kulturvärlden, men sedan hon gick ut Konstfack hade hon mer tänkt på det som att det att bli konstnär var att lämna medelklassen. Den klasstillhörigheten hade varit en parentes i hennes släktled, brukade hon tänka, båda hennes föräldrar hade vuxit upp i relativ fattigdom och kanske var det därför hon inte stod ut med att leva så, hon var inte som sina vänner som var så djupt rotade i de övre samhällsskikten att de hade lätt för det. De hade inte känslan av förnedring i generna, det låg inte för dem att känna att de var mindre värda, mindre människor, för att de inte kunde konsumera. Det var så det var, tänkte hon. Man måste vara rik för att kunna vara fattig.
Hon hade ofta tänkt på det faktum att hon hade två barn, och undrat om Erik medvetet hade undanhållit för henne när de träffades att han hade tvillingar i släkten. Hon älskade de två barnen, det gjorde hon, men hon hade aldrig tänkt sig två, för hon hade förutsatt att ett förhållande där båda var konstnärer måste styras av en ettbarnspolitik. Ett barn kostade en miljon ungefär. Två barn, två miljoner. När de blev större borde de ha egna rum och få åtminstone något av allt de önskade sig, allt som alla i deras generation verkade vilja ha, för att inte börja snatta eller dras in i kriminalitet så som det sades att barn som inte fick det de ville riskerade att göra. Det var så olyckligt att hon hade fötts till att leva i just den här tiden, där balansen mellan behov och begär var så liksom satt ur spel och det enda som egentligen tycktes ha ett begripligt, fastställbart värde var sådant som gick att räkna, som tid och pengar. Men antagligen hade alla alltid tänkt så, att den tid de levde i måste vara den värsta, den värsta att vara fattig i eller bara den värsta punkt.
Hon brukade undra om Erik skulle bestämma sig för att utbilda sig till något annat eller om hon skulle bli den som måste göra det. Varför kunde hon inte vara en sådan konstnär som kallade sig konstnär men bara arbetade med reklam, och var det möjligt att hon skulle kunna bli den andra sortens målare, och stå på ett bygge istället för i en ateljé? Så länge hon kunde minnas hade hon tänkt att hela poängen med att leva var att måla, men kanske måste det inte vara konst, kanske fanns det tillräckligt mycket att hämta bara i den där rörelsen med penseln och färgen. Den tjocka, smöraktiga färgen och hur något kunde glida genom den. Trä, svinborst, metall. Det var sådant konstnärer sa, att det bara var penseln och färgen allt handlade om egentligen och kanske var det faktiskt sant.

Hon sneglade i smyg på honom och undrade vilken av dukarna han skulle gå fram till härnäst. Hon hade ställt ut dem det första hon gjorde när hon kom i morse, hon hade burit fram dem och ställt dem längs den tomma, vita väggen för att slippa göra det medan han var här, slippa låta honom se henne när hon så att säga ”radade upp sina varor”. Men det spelade ingen roll att han inte sett det, för här var de nu ändå, i detta som han med rätta betecknade som lite besvärligt, lite obekvämt. Han kastade en blick på den första målningen, och på nytt begrundade hon sin nyvunna insikt: Det som hon hade lagt så mycket tid på, det som hon lagt veckor eller till och med månader och år på att producera, beroende på hur man räknade, vid vilken tidpunkt man tänkte sig att arbetet med en oljemålning egentligen började, troligtvis var det långt före det att penseln doppades i färgen, var något han kunde ta in på en sekund, med ett enda ögonkast. Det var så underligt att tänka sig. Hon hade aldrig sett det så förut, men att måla var som att ägna all sin tid åt att laga en perfekt måltid bara för att sedan se någon sätta sig ner vid bordet och sluka den, slänga i sig allt på ett enda ögonblick.
Återigen försökte hon tolka hans ansiktsuttryck och medan hon gjorde det kände hon en tomhet breda ut sig, eller om det var en desperation. Varför måste han dra ut på det? Det gick inte att se på honom vad han tyckte. Om något såg han ut att vara redo att gå ut genom dörren igen och åka härifrån. Hon undrade om hon borde erbjuda honom en kopp kaffe, men så kom hon på att hon redan gjort det, och att han hade tackat nej, han hade sett mikron och muggarna och var väl van vid att det fanns en espressomaskin, som i alla andras ateljéer. De flestas i alla fall. De flesta andras ateljéer låg också närmare stan, för att komma hit hade han varit tvungen att sitta på tunnelbanan i en halvtimme, tänkte hon, men så kom hon på att han inte hade åkt tunnelbana, hon hade läst att det var något han endast gjorde i studiesyfte, när han ville ”ta pulsen på staden” som han sade i intervjun.
Men nu ville han visst se det inte riktigt färdigställda motivet mer på håll, för nu backade han ett par steg. Hon skyndade sig att plocka upp en impastotub från golvet bakom honom, och när hon tittade upp igen tyckte hon att han såg ut som ett befäl som rörde sig längs väggen med raden av dukar som hon ställt upp – och själv, ja, själv kände hon sig verkligen som en hund nu när hon stod intill honom och väntade så uppmärksamt. En väldresserad hund, vars ras genom århundraden avlats fram för att tolka och lyda en människas minsta vink. Hon hade önskat sig saker tidigare, men hon hade aldrig känt en sådan vittring på det hon begärde. Om hon vädrade i luften kände hon doften av all den trygghet och gemenskap som hon längtade efter men också föraktade eftersom den föreföll så utom räckhåll.
Hon hade alltid sett på konst som något som stod utanför ekonomin, eller ja, att konsten kunde befinna sig mitt i allt och på samma gång helt utanför det, förutom att bara stryka av en pensel på en ren yta var det nog denna bild av upphöjt utanförskap som hade lockat henne till den, hur det att ägna sig åt konst var nästan som att hoppa av – som ett slags konstruktivt självmord. Och på samma gång var det tydligt att konstnärer inte stod utanför någonting. Hon hade känt känslan av värdelöshet som kom av att ge sitt liv åt arbetet och ändå aldrig ha några pengar och inte kunna delta i livet på grund av det. Att aldrig ha något att bidra med i den typen av samtal som människor så ofta hade, som för dem mycket väl kunde ha skiftande betydelser men som i hennes öron bara handlade om vad de skulle göra med alla pengar de hade. Det var en känsla som ingen torde vara immun mot, och samtidigt kände hon flera som faktiskt tycktes vara det, som inte verkade skämmas över det narraktiga i att vara den som skapade det som alla sade sig högakta och älska men som ingen ville betala för så vida inte alla andra också ville det, så vida inte det var en banan på väg att ruttna under en bit tejp eller en guldtoalett som man kunde kissa i på Guggenheim eller stjäla för att sälja till någon som ville ha den i sitt badrum.

Förr hade hon alltid tänkt att det fanns saker, som skönhet och kärlek, som inte gick att köpa för pengar, men så tänkte hon inte längre. Hon ville bli köpt för att själv kunna köpa saker, hon tänkte på skönhet och på den bättre lägenheten och på annat som skulle kunna få tvillingarna att sluta fråga henne och Erik om de var fattiga. Det gjorde henne generad att hon börjat önska sig så mycket. Och som så ofta när någon nämnde det mänskliga mötet kom hon att tänka på sex. Det var förstås inte det han menat, men hon undrade ändå om sex kunde spela en roll i sammanhanget. Hon undrade hur det skulle vara att ha sex med honom här, på Nils nedsuttna soffa där borta i hörnet eller på golvet som var spräckligt av lager på lager av gammal färg, och hon undrade om det hade hänt att någon han besökt föreslagit det, kanske för att lägga något extra till hans bedömning eller för att hela situationen ändå fick det att kännas som att man horade ut någonting.
Hans sexualitet kändes inte alls i rummet, den var otydlig, och ändå var det något, något med stämningen, eller om det var en stämning i henne själv, som fick henne att tänka så, undra om det hänt att han blivit föremål för inviter när han stått så här och bedömt ett verks potential på marknaden, nu och i framtiden. Hon såg på hans tunna dunväst som han lämnat på när han hängt av sig, de ljusa skjortärmarna som stack fram ur den. Av det hon visste att han köpt under de senaste tio åren var det inte mycket som hon hade gillat, så vad sade det att han nu hade fått upp ögonen för henne? Hon hade tyckt att Erik och Nils och andra som fått höra om hans besök hade antytt att det kunde vara ett tecken på att hon förlorat något, en sorts frihet eller ”edge” eller något som man inte kunde säga vad det var. När hon tänkte på det kändes det pinsamt att han ville inleda något med henne, att de han förmedlade verk till skulle vilja ha hennes så kallat karnevaliska expressionism på väggarna för att han sagt till dem att alla människor snart skulle bli djupt imponerade av dem som ägde den... Kunde det låta så eller var det bara hennes fördomar? Oavsett var det hon som var pinsam. Hon gick händelserna i förväg, hon måste påminna sig om att det att han gjorde ett besök faktiskt inte betydde någonting.
Det var inte alls säkert att allt skulle förändras för henne, tänkte hon. Tvärtom skulle allt nog förbli som det var, för när han nu studerade dukarna på nära håll igen såg hon på honom att han inte var nöjd, och det var nog lika bra för hennes pinsamma tankar hade fått henne att fyllas av en vämjelse inför alla som älskade konst just för hur konsten gick att hänga upp i hallen, för dem i alla fall, och för hur den till skillnad från operor eller dansföreställningar eller romaner gick att äga och köpa eller sälja – och ta in på en sekund. När hon tänkte på det önskade hon att hon aldrig hade börjat måla, och hon genomfors av en lika stark som plötslig övertygelse om att det bästa vore om hon faktiskt aldrig målade något igen. Hon önskade att hon kunde arbeta mer konceptuellt, eller att hon vore en författare istället, som skrev långa, komplicerade romaner. Det måste ändå ge något, vetskapen att man höll någon i sitt grepp under många timmar eller dagar eller veckor, kanske månader eller år.
Konst både kunde och kunde inte upphäva krafterna som styrde världen. Tiden upphävdes när man målade, och i vanliga fall skulle hon kanske inte se förhållandet mellan att måla och att se på en målning som så asymmetriskt, så liksom… djupt orättvist. Han och de han köpte åt skulle kanske säga att livet inte var rättvist. Nej, de skulle säga att det var mycket mer komplext, att det att titta på konst var mycket mer tidskrävande än hon försökte göra gällande, eller att det inte alls gick att mäta i tid. Man kunde låta effekten av ett verk runga inom en länge efter att man sett det, man kunde se det mot bakgrund av alla verk man någonsin sett och man kunde ta del av dess tillkomst på olika vis, ja, när hon själv sett en filmad intervju med den dyraste konstnären så hade det ju hänt något inom henne, även om den bara var fem minuter lång eftersom man tänkte att ingen orkade titta längre, så hade den fått bilderna som hon dittills alltid sett som rätt så meningslösa att dra fram en stor, kännbar smärta ur henne.

Kanske skulle de också påpeka att man kunde följa en konstnär under ett helt liv. Hon undrade om han hade sådana, som han planerade att stötta under en lång, lång tid, och hon undrade vad som var sant och inte av det hon hört om hans smak och konstsyn och om vad han kunde göra – men när hon såg på honom igen visste hon med ens helt säkert att han inte skulle göra något för henne. Han såg fortfarande ogillande ut, han pekade på den nedre delen av mannens nakna torso och eftersom han inte hade något mer fördelaktigt att säga frågade han hur hon arbetat med färgens lager, om hon hade använt pensel eller kniv där och hon hade ingen lust att svara eftersom allt kändes så meningslöst, men svarade ändå:
”Kniv.”
Hon ville inte prata mer, men han fortsatte. Han nämnde Lucian Freud – inte så särskilt överraskande – och hon kom att tänka på det Bella Freud sagt i sin podcast om hur fattiga de var när de var små, hon tänkte på en Bella Freud-silkesskjorta som kostade nästan sjutusen kronor, och… När hon såg skjortan framför sig växte vämjelsen inom henne till en våg av avsky. Hon avskydde honom för att han med sitt mail och sitt besök hade satt igång allt detta, att han fått henne, som aldrig förut hoppats på något, att vilja bli vald av honom och fått henne att längta efter så mycket, tänka på sådant som skönhetsbehandlingar och resor och den där skjortan och på sådant som följerätt och på om hon skulle kunna bli en sådan konstnär för vilken följerätten faktiskt hade en betydelse. Men det var nog lika bra ändå, att hon aldrig skulle bli det.
Han hade tagit ännu en snabb vända längs de uppradade dukarna och hon hade tittat bort igen för att slippa se hans likgiltiga ansikte, men nu var det inte längre likgiltigt, för nu rodnade han generat.
”Jag hade tänkt köpa ett eller två verk”, sade han. ”Jag hade trott att jag skulle vilja ha två i alla fall. Men jag blev så oerhört hungrig nu!”
”Jag förstår”, sade hon, tänkte att det var en fånig ursäkt och ville absolut inte le, men log ändå mot honom igen samtidigt som hon hämtade hans rock och började röra sig mot ytterdörren för att leda honom dit, men han stod kvar vid dukarna och gestikulerade mot dem.
”Jag tyckte ju om dem när jag såg dem på bild”, sade han. ”Men det här är någonting helt annat.”
Han hade inte behövt säga det, tänkte hon, för hon visste ju redan att han var besviken på besöket, och han hade inte behövt göra sig någon ursäkt för att gå, men nu ville hon bara att han skulle göra det, att han skulle gå medan ljuset ännu vällde ner genom takfönstren, så att hon skulle kunna färdigställa den sista målningen i serien, för plötsligt hade hon fått en så stark lust till det, att göra färdigt den som hon inte ens rört vid under de senaste dagarna då hon bara tänkt på honom och hans besök. Plötsligt kände hon sig så sugen på att måla, hon ville måla och glömma hela saken, att detta ens hade hänt. Även om hon skulle bli påmind om det senare av alla som fått höra om deras möte som man hör om en misslyckad dejt så ville hon glömma det nu. Men han stod kvar framför henne och kanske var hans prat om hungern ingen tom ursäkt, för nu nästan skrek han ut den.
”Stark hunger!” utropade han. ”Stark, stark hunger!”
Han förde upp armarna framför sig, som om han höll i något jättelikt som han ville sluka. Han såg intensivt på henne och sedan på dukarna och sedan på henne igen och det enda hon kunde tänka var att hon måste få ut honom ur ateljén, han måste gå nu.
”Jag vill ha allihop”, sade han. ”Jag kan se så många som kommer att vilja ha dem. Jag kan se din framtid. Jag kommer att vilja titta på allt du gör från och med nu.”
Han tog tag i hennes överarm och tryckte till om den samtidigt som han knöt sin fria hand framför sig och fällde ut tummen, höll upp den i luften mellan dem. Och hon såg på honom och såg hur hans ansikte förändrades framför ögonen på henne, något intressant och samtidigt vänligt kom över det, och en mjuk glans lade sig om hans blick.