Ladiks första diktsamling kom 1969, och från början av 1970-talet och framåt har hon arbetat med ljudpoesi, performance, skapat skivor och visuella konstverk med noter som hon själv kan tolka och ”sjunga av”. Hennes strävan mot förståelse når inte alltid hela vägen fram, men det behövs inte heller alltid när det lyckas fascinera.

Ladik föddes i staden Novi Sad i det forna Jugoslavien (nuvarande Serbien), och är numera bosatt i Budapest i Ungern. Hon berättar att en viktig del av hennes konstnärskap har varit autenticitet och att hämta material från miljöer hon känner väl. Hon har sytt sina egna kläder, använt symönster för att göra collage, skapat verk av upphittat material som kretskort, radioapparater, tidningsurklipp eller hushållsapparater, och komponerat sina egna partitur.

Hon är som sagt är en pionjär inom experimentell poesi, ljud- och performancekonst och har kallats Balkans Yoko Ono av flera skäl, bland annat utifrån att hon använt sin kropp och sin röst både som verktyg och material. Från tidigt 1970-tal har hon utmanat etablerade könsroller och föreställningar om både sig själv och andra.

Hon pekar på ett antal uppställda fotografiska verk i större format, serien Poemim, där hon pressar sitt ansikte mot en glasskiva och förvränger det i olika grimaser.  

”Jag ansågs vara vacker, och det var en uppfattning som jag ville bryta mig ur”, förklarar hon.

Hon kunde spreja sig med färg, framstå som man, kvinna eller androgyn; dold och exponerad, inbjudande och avvisande, lekfull och allvarlig. På en av utställningens väggar löper en rad med ett antal svartvita fotografier. I verket Pseudonärvaro agerar Ladik ibland med rekvisita, ibland med andra människor; de är påklädda, hon naken. ”Vinden och slynan” står det skrivet med bläckpenna på väggen. ”Jag tillhör alla och ingen! Jag tillhör alla och ingen!”

Själv säger hon att hon aldrig har varit feministiskt aktiv, däremot att hon alltid har velat visa upp livet som kvinna. Det mesta i såväl konsten som i hennes övriga agerande tyder på en stark övertygelse om både sitt eget och konstens värde: ”Min man tvingade mig att välja mellan honom och konsten, och då valde jag konsten.” 

Övertygelsen genljuder även i det framförande på teater Ateljé 212 i Belgrad 1970 som slutade med ett fördömande från dåvarande Jugoslaviens styrande kommunistparti. På scenen framförde Ladik verket Shamansång, i vilket hon tog av sig sin helsvarta klädsel och klädde på sig en pälsklänning som blottade hennes ena bröst. Uppläsningen av dikter på ungerska blandades successivt upp med olika utstötta läten. Fördömandet följdes av att Ladik fick epitetet ”den nakna poetissan” och förlöjligades av en misogyn kritikergrupp. Ladiks reaktion på fördömandet blev ett nytt verk: anti-stripteasen Svartrakningsdikt. Denna gång klädde hon på sig de kläder hon i det tidigare verket tagit av sig, sprutade raklödder över ansikte och armhålor och “rakade” sin könslösa kropp. Verket anses i dag vara ikoniskt.

Karolina Modig