Adressen låg på Östermalm, på en smal gata som jag inte närmare kände till, jag tvingades titta efter i mobilens GPS flera gånger för att inte gå fel. Byggnaden var kvarterets längsta med ett antal portar, när jag till slut nådde fram till skyltfönstret speglades förmiddagssolen så kraftigt i glaset att jag inte alls kunde urskilja vad som fanns där innanför. En liten men påfallande välpolerad plakett satt dock på putsväggen intill entrén, med små och kraftigt stiliserade bokstäver stod det: KONST.
Reflexmässigt drog jag i handtaget, men dörren var låst. Jag såg mig om och knackade sedan försiktigt på fönsterglaset. Fortfarande var det närmast omöjligt att se vad som fanns i lokalen eftersom det skarpa solskenet dessutom filtrerades av ett inbrottsgaller som skapade ett komplicerat mönster av skuggor på golvet och väggarna därinne. Jag knackade igen, lite hårdare, men kunde inte heller nu uppfatta någon reaktion. Suckande plockade jag fram mobilen och läste sms:et från Elena: ”Hon kan måndag, absolut bäst på fm mellan 10 och 12!” Mitt armbandsur visade lite före elva, jag nickade för mig själv, solen gick i moln, jag kupade händerna mot fönsterglaset och kikade in igen, och nu framträdde för första gången flera av Elenas verk på de kritvita väggarna. Än en gång knackade jag, eller snarare bultade, och strax hände något, en annan dörr därinne öppnades och en gestalt kom klivande genom galleriet och låste upp.
Det var en medelålders kvinna, jag visste förstås vem hon var men vi tog ändå i hand och presenterade oss. Hon doftade parfym och bar klänning och högklackade skor. När hon sa sitt namn kände jag en tydlig lukt av alkohol.
”Kom in, kom in”, sa hon och drog med handen genom luften och ledde mig fram till en stol nära ett draperi.
Jag beklagade att jag inte hade kunnat vara med under vernissagen, men betonade att jag ju hade sett alla verk redan i ateljén.
”Vilken fin hängning det blev förresten”, lade jag till.
”Vänta lite”, svarade hon, ”så ska jag hämta den. Den är inslagen och klar!”
Jag hade ännu inte satt mig, jag tittade vänligt på henne och slog ut med händerna. 
”Men … jag är ju här för att välja?” sa jag.
Hon stirrade framför sig, och nu uppfattade jag med ens hur det någonstans ifrån hördes dova diffusa ljud, det lät som sorl, skratt, pumpande bas.
”Jaha, det är du? sa hon då.
”Ja, precis, det är jag. Jerker?”
”Ah, nu fattar jag, det var jättebra det där du skrev, om tiden … om den amorfa blicken”, sa hon, och jag skulle precis svara när hon avbröt: ”Jag har ett möte nu, vänta!”
Hon satte in en hörsnäcka i örat och ställde sig mitt i de nätliknande skuggorna över golvet och höll upp sin mobiltelefon framför sig, strax började hon prata på engelska medan hon skrattade och gestikulerade mot skärmen.
Jag stod kvar vid draperiet och väntade, hon försökte prata med amerikansk accent, jag tittade på klockan och sedan på en efter en av väggarna med Elenas målningar. Galleristen fortsatte prata, plötsligt försvann hon in i ett sidoutrymme, en dörr därinne rycktes upp, musiken lät under ett ögonblick mycket tydligt, innan dörren slogs igen och basen på nytt bara hördes som ett lågt, dämpat flöde någonstans långt inifrån byggnaden.
Jag stod ensam kvar. En minut passerade, och en till. Skuggorna över golvet flyttade sig, extremt långsamt. Jag hostade till, högt, jag ropade hennes namn, och just när jag var på väg att helt enkelt gå därifrån så slets draperiet åt sidan och galleristen stod där igen, mitt i dörröppningen och stirrade på mig med ett stort leende, och jag lade märke till att hon just hade bättrat på sitt illröda läppstift.
”Vad står du där för? Kom in hit, de är ju här inne!”
”Jag förstod inte att …” sa jag.
”Ja, du ser ju själv vilka som är hennes”, avbröt hon, ”det var de vi valde bort, du kan ta vad du vill!”
Överallt på golvet stod breda tråg och i dem fanns mängder med dukar, säkert fler än femtio stycken. 
”Det är faktiskt första gången jag låtit en författare skriva en text till en utställningskatalog”, sa hon, medan jag satte mig på huk och varsamt började titta närmare på verken, ”alltså en riktig författare.”
Jag fortsatte med tavlorna, medan hon skrattade.
”Men … det här är väl inte Elenas?” sa jag och höll upp en av dem.
”Jaha”, sa hon, ”nähä, förlåt – hennes står nog där borta!”
Hon visade mig en annan del av rummet medan hon gick in till ett pentry och började plocka med en massa flöjtglas av plast. 
”Jag vet inte om du kanske blandar ihop det”, sa jag, ”men jag skrev inte något om den amorfa blicken … eller vad syftade du på?”
”Sorry, snart tillbaka!” sa hon med ett nytt skratt och försvann in genom ännu en dörr.
Jag fortsatte titta på tavla efter tavla, varav vissa utan tvekan var utförda av Elena, även om de verkade äldre än de som hängde ute i lokalen. Jag funderade på att ringa henne, men jag visste att hon befann sig utomlands och slog undan tanken. En av tavlorna gjorde klart större intryck än de andra, den föreställde ett vindlande stadslandskap med en mängd djärvt skurna korsningar och märkligt bländande pilar av ljus men jag insåg strax att duken var alltför stor. Efter en stund kunde jag inte hitta fler verk av henne och började om, för jag kunde ju å ena sidan inte gå därifrån tomhänt och å andra sidan absolut inte heller välja ett verk av någon annan. Och dessutom ville jag ju inte heller låta galleristen, eller Elena för den delen, tro att jag hade skrivit texten gratis.
Jag dröjde vid ytterligare ett av hennes stadslandskap, tavlan hade en klart mer passande storlek men jag anade att den inte alls skulle gå ihop med resten av det jag hade på väggarna hemma. Jag bläddrade fram och tillbaka, många av dukarna var oväntat dammiga, under tiden tänkte jag på vad jag egentligen hade skrivit i den där utställningstexten, på vad galleristen kunde ha blandat ihop det med. Så sneglade jag på klockan – och insåg att det snart hade gått tio minuter sedan hon försvann.
Jag reste mig, och gick utan att veta varför snabbt fram till pentryt och öppnade kylskåpet. Därinne låg säkert ett dussin Taittinger-flaskor, på bänken stod mängder med använda glas, nere i diskhon låg en klibbig hög med genomblöta prislistor. 
Jag blev stående och tittade sedan bort på alla trågen med tavlor – jag svor högt.
Så gick jag fram till en av dörrarna och lade örat intill. Och jo, ljuden hördes: Sorl, tung bas.
Jag lade handen på handtaget och drog upp dörren. Innanför fanns en smal spiraltrappa, genast kom musiken emot mig ännu starkare.
Jag gick nerför trappan och kom ut i en lång gång med gråmålade ståldörrar, strax öppnade jag den i mitten.
Därinne var det dunkelt, med blinkande strålkastare, där befann sig massvis med folk, säkert hundra personer. Allihop dansade och sjöng, mångas ansikten var mycket glittriga, vagt tyckte jag mig känna igen flera av dem. I ett bås stod en discjockey och viftade med armarna, musiken överröstade alla ljud, jag rörde mig sakta genom trängseln och noterade att flertalet kvinnor bar långklänning och männen i sin tur smoking, men ingenstans kunde jag se galleristen. Jag omgavs snart helt av dansande par som höll i höga vinglas eller drack rakt ur blänkande gröna flaskor. Snart upptäckte jag att det längs alla väggarna hängde stora tavlor och att många av de dansande då och då stannade till framför dem och gjorde ett slags åtbörder, det såg märkligt ut, jag kunde inte förstå vad det handlade om.
Medan musiken och dansen bara fortsatte så letade jag vidare efter galleristen. Jag hamnade helt nära en av tavlorna och förbryllat tittade jag ett slag på den, för den föreställde också ett komplicerat stadslandskap, men den var annorlunda jämfört med de andra, för på denna fanns inte bara korsningar utan också långa upplysta spårvagnar, eller om det var tåg.
”Har Elena gjort den här också?” ropade jag åt några som dansade alldeles intill mig.
En vithårig man svarade:
”Nej, hon som har gjort den heter ju Lena!”
”Fel!” skrattade en kvinna, ”hon heter Elna!” och så höjde de med ens armarna och kastade något på tavlan, jag hann knappt se vad som hände.
Men så gjorde de om det, de höjde sin flaska och stänkte champagne – rakt på duken, och när jag instinktivt böjde mig fram för att hindra dem skrattade de bara och stänkte ännu mer, men nu ur en annan flaska gjord av plast, jag slet den ifrån dem och kunde snart sluta mig till att den innehöll – lim. 
”Här!” skrek de, ”mera, mera!” och kvinnan höll upp ett stort glasrör och ner i min öppna handflata föll ett litet moln och strax såg jag att det bestod av ett gyllene pulver.
”Bladguld!” skrek de, ”det är meningen! Det är konstnären som bett oss – Helena heter hon!” och med ett närmast vrålande skratt kastade de nävar med pulver mot tavlan och på bara några centimeters avstånd såg jag hur de gnistrande kornen genast fastnade i det blänkande limmet och i champagnen som rann.
Under några sekunder blev jag stående absolut stilla, alla fortsatte dansa och dricka och kasta pulver, och volymen blev bara högre och högre. 
”Kom!” hördes då någon skrika alldeles intill mig, och jag förstod först inte varifrån rösten kom. Men så såg jag: Rakt framför mig fanns en nisch inne i den svartmålade väggen, ett dolt utrymme, någon därinne sträckte ut en hand och jag fattade tag om den och via ett trappsteg klev jag hukande in i nischen, där fanns en låg bänk där det redan satt ett helt sällskap som skrattade och sjöng och jag fick plats mitt bland dem, medan jag torkade bort något från mitt ansikte, om det nu var champagne, eller tårar, eller bladguld i kontaktlim, och vi fortsatte alla sjunga med i musiken, och då såg jag – galleristen, hon satt också där, mitt i sällskapet, och våra blickar möttes, och hon log, med sin illröda mun, medan vi hela tiden hörde det regelbundna dunket från rälsen under oss, oavbrutet stirrade vi ut genom fönstren, medan vi färdades allt snabbare, förbi kvarter efter kvarter, genom korsning efter korsning, och överallt såg jag vassa jagande pilar av bländande ljus.