Mycket klokt och oklokt har skrivits om Torsten Anderssons stormiga relation till konstvärlden och dess aktörer. Han förblev på sätt och vis en särling livet ut, inte så mycket beroende på sin personlighet som på det faktum att han vägrade kompromissa med sin övertygelse om vart måleriet måste bege sig för att överleva. ”Särlingskapet är en konstruktion i intelligensaristokratins hjärnor med samma mysiga funktion som tomten”, var hans bitska sammanfattning av hur omgivningen betraktade honom.

Han var ingen vän av enkla lösningar. Först när abstraktionen givit sig ut på vandring i okänd terräng, hälsat på hos realismen och till slut landat i ett annat, samtidigt abstrakt och konkret uttryck, först då kan måleriet slå ned nya bopålar på fast mark. Processen är tydlig i hans verk. Något finlir är det inte tal om, det handlar mer om brottning, om kamp med egna och mediets begränsningar för att bryta loss ett eget språk. Kraftsamlingen märks fysiskt i bilderna. Dukarna känns nästan slarvigt preparerade. Sprickor, veck, nötningar och andra skavanker bär fram ett måleri som vägrar att låta sig beundras. Skissartade blyertsstreck täcks av penseldrag som i sin tur utsatts för palettknivens skoningslösa åverkan.

Torsten Andersson målar abstrakta skulpturer. Formlösa kroppar, ibland köttigt tunga, plattas ut och naglas fast på duken i en målmedveten rörelse. Blev inte resultatet det förväntade fanns ingen pardon. Han tvekade inte att bränna upp sina egna ”missfoster”. Ibland närmar sig de överlevande verken ett tillstånd av radikal innehållslöshet. Hans egna ord beskriver situationen allra bäst: ”Hur har jag kunnat leva ett helt liv som konstnär utan att säga det rakt på sak att min konst […] handlat om ingenting? Att detta ingenting kan vara konst och att konst kan räcka som innehåll i bilder.”

Anders Olofsson