Venedigbiennalen
Stranieri Ovunque – Foreigners Everywhere
Venedig, Italien
2024.04.20–2022.11.24

Den 60e upplagan av Venedigbiennalen lider mot sitt slut, men än finns tid att åka dit – inte minst för att uppleva Vatikanens paviljong Open See och utställningen With My Eyes, som äger rum i kvinnofängelset Giudecca.

Huvudutställningen på årets Venedigbiennal, Strangers Everywhere, är kurerad av den brasilianska curatorn Adriano Pedrosa och utforskar teman som migration och identitet i en allt mer sammanlänkad värld. Titeln är inspirerad av och tar språng ur verk från konstnärskollektivet Claire Fontaine, och utställningen fokuserar på konstnärer som själva har levt eller lever med upplevelsen av att vara utlänning – konstnärer som antingen är eller har varit migranter, flyktingar och exilpersoner och som navigerat genom flera identiteter över gränser, kulturer och språk.

Pedrosa lyfter fram att begreppet "utlänning" också omfattar marginaliserade identiteter som queer-, urfolks- och outsider-konstnärer, vilket breddar tolkningen av ordet. Dessa röster ställs bredvid historiska verk från det globala syd, och en särskild uppmärksamhet riktas mot den italienska diasporan. 

Det som gör starkast intryck på mig under mitt besök är Vatikanens paviljong “Open See” och utställningen With My Eyes – ett unikt projekt som tar plats inne i kvinnofängelset Giudecca. Temat kretsar kring mänskliga rättigheter och marginaliserade grupper, och konstverken utforskar frågor kring hur vi ser och möter dessa grupper i samhället. Konstnärer som Simone Fattal och Claire Tabouret har engagerat de intagna genom samarbetsprojekt, där deras egna dikter och porträtt av deras barn har fått en central plats. Det är inte främst konsten i sig som berör utan vad den faktiskt betyder för de intagna. De tre intagna som visar oss runt berättar hur Claire Fontaines neonkonstverk Siamo Con Voi Nella Notte (som kan översättas till “Vi är med er på natten) kastar ett blått sken in i deras celler på nätterna, vilket får dem att känna sig mindre ensamma. 

Allra mest känslosamt blir det när de intagna tar oss till en avskild del av innergården med en lekpark. Där berättar de om barnen till de intagna som också bor i fängelset och hur de får återförenas för lek tillsammans i parken två gånger i veckan. Vissa av barnen har fötts i fängelset. Trots att barnen är utom synhåll för oss kan man stundtals höra deras röster över innergården. Barnens betydelse och de sår som mödrarna bär på blir tydliga när vi kommer in i bildgalleriet skapat av konstnären Claire Tabouret. Där har de intagna försett konstnären med fotografier på sina egna barn eller på sig själva som barn som hon skapat porträtt utifrån. Vissa av barnen har avbildats på lekplatsen som vi precis passerade. En av de intagna berättar att hon gläds åt tanken på att porträtten av deras barn kommer att visas på museer runt om i världen, vara värda en massa pengar och få leva ett eget liv utanför fängelset efter biennalen. 

I fängelsets kapell hänger konstnären Sonia Gomes kokongliknande textilskulpturer ner från taket, skapade av kläder från prostituerade och städerskor. En av de intagna berättar att hon tycker att skulpturerna är vackra för de får kvinnorna att titta upp och inte bara se ner, så som de vanligtvis gör. Skulpturerna ger henne hopp och väcker tanken på en möjlig förlåtelse. Vi besökare bjuds in att uppleva konstens läkande kraft och att se den med de intagnas ögon. Jag tror att det kommer dröja många år innan en konstutställning drabbar mig lika hårt igen. 

Erika Sahlqvist